Förra året avled Arthur Miller, en av Amerikas största dramatiker, 89 år gammal. Känd för dramer som En handelsresandes död drog sig inte Miller för att behandla politiska, och ofta känsliga, ämnen på teater och filmduken. Varifrån kom hans politiska engagemang? Och hur såg han själv på sitt konstnärliga uppdrag? 

Under en invigning av en konstinstallation i Stockholm i mars i år sa den unge upphovsmakaren Michael Blum från Israel, att det främsta hotet idag mot yttrandefrihet är politisk korrekthet. Den politiska censuren, hävdade Blum, har trängt så djupt in i samhällsstrukturerna att inte ens konstnären själv kan tillåta sig att vara fri i sin kreativitet. Blums tal fick mig att tänka på en händelse som utspelade sig på den amerikanska ambassaden i Turkiet på åttiotalet. Närvarande under en middag var två dramatiker, några militärer och en politiskt korrekt ambassadör. I mitten- Harold Pinter, i en hetsig debatt om den turkiska militärens censurering av den turkiska pressen och de kontinuerliga övergrepp som militären genomfört på författare och kulturarbetare. Jag letar upp boken där händelsen är beskriven, och finner snart Pinters oförglömliga kommentar till ambassadörens försök att diplomatiskt se situationen från flera sidor. Nej, säger Pinter, det går inte att se saken från flera sidor: ”Not if you’ve got an electric wire hooked to your genitals”, efter vilket Pinter och hans resekompanjon, Arthur Miller, ombeds att lämna ambassadörsvillan.

Händelsen utspelade sig 1985, några år efter den turkiska militärkuppen, och Pinter och Millers utspel fick en hel del rubriker i utländsk press. Det var inte första gången herrarna aktivt tog ställning i politiska frågor, i själva verket hade de, och särskilt Miller, återkommande i sina pjäser utgått från politiska teman. ”I chose theatre”, skrev Miller i sitt självbiografiska verk Timebends- A Life, ”because it was the cockpit of literary activity and you could talk directly to an audience and radicalize people”. Teatern var, i Millers ögon, en katalysator för politiska åsikter; en arena för yttrandefrihet, där de professionella politikerna inte hade monopol.

Ambassadörsmötet beskrivs i boken Echoes down the corridor, en samling essäer publicerade av Arthur Miller mellan åren 1944 och 2000. Essäsamlingen inleds med orden: ”Looking through the score of essays I have published over the past half century, I find myself surprised at how many were involved with the political life of the times. I hadn’t quite realised“. Men att Arthur Miller inte skulle vara medveten om hur mycket hans politiska intresse och engagemang präglat hans dramatiska verk, kan synas besynnerligt med tanke på vilka konsekvenser de fick för hans karriär.

Arthur Miller föddes i Harlem den 17 oktober 1915. Harlem, som på den tiden var ett välbärgat, relativt integrerat bostadsområde, beboddes till största delen av judar, tyskar, italienare och afroamerikaner. Föräldrarna kom från Polen, och hade lyckats starta upp och driva ett framgångsrikt klädföretag med flera tusen anställda. Börskraschen på Wall Street 1929, och därmed inledningen på den stora depressionen, var förödande för familjen Miller, som förlorade alla sina tillgångar och till slut blev inhysta i en liten lägenhet i fattigområdet Flatbush i Brooklyn. Depressionen, som präglade familjens liv så djupt, kom också att prägla Millers dramer, från ”Death of a Salesman” till ”The Prize” och ”After the Fall”, från ”The American Clock” till ”A Memory of Two Mondays”. Miller skrev:

” There were three suicides on the little block where we lived. They couldn’t cope. The impact was incalculable. These people were profound believers in the American dream. The day the money stopped their identity was gone…America is hope, even when it doesn’t work… I don’t think America ever got over the Depression”.

Miller var enligt egen utsago inte en särskilt framstående student, men hade redan vid 16 års ålder bestämt sig för att det var författare han ville bli. Han tog ett flertal jobb för att kunna bekosta sitt första år på University of Michigan, och finansierade resterande år genom prispengar från olika litterära utmärkelser.

University of Michigan hade rykte om sig att vara ett radikalt campus. Miller drev, tillsammans med en grupp vänner, universitetets studenttidning som hade en tydlig politisk prägel. Fem av hans vänner valde att lämna universitetet för att strida i det spanska inbördeskriget; en dog, en annan blev allvarligt skadad. Miller hade själv under en tid seriösa planer på att resa till Spanien, men kom på andra tankar efter att Henry Ford i Detroit anställt, vad Miller kallade, ”Nazi storm troopers”, för att driva fabriken. Spanien, menade Miller, fanns lika mycket i Detroit.

Millers första Broadwayuppsättning, The Man Who Had All the Luck (1944) spelades i fyra dagar, och lades sedan ner. Övriga pjäser refuserades. Detta nederlag fick Miller att skriva romanen Fokus, som handlade om antisemitismen i Amerika. Boken blev kritikerrosad, och när han några år senare satte upp pjäsen All My Sons hyllades han av såväl publik som kritikerkår.

Miller följde upp All My Sons, med pjäsen Death of a Salesman, som blev ett av hans främsta riktmärken. I en tid när nydanande och framgångsanda börjat läka depressionens sår, valde Miller att tvärtemot gå djupare ner i depressionens avtryck i människors liv. Han ansåg att den nya tiden var så präglad av depressionen att det inte gick att göra en tydlig diskrepans. I sin självbiografi skrev han: ” I wrote Salesman at the beginning of the greatest boom in world history but I felt that the reality was Depression…There was still the feel of Depression, the fear that everything would disappear.” Uppsättningen kom att, som första Broadwayföreställning någonsin, vinna Pulitzerpriset, en Tony och Amerikanska dramakritikernas gyllene cirkel. Pjäsen översattes till 29 språk och sattes upp över hela världen. Men, trots att de första recensenterna kallade pjäsen ett mästerverk, började kritiker snart förkasta den som Marxistisk propaganda.

Det amerikanska femtiotalet präglades av antikommunistisk hysteri och Miller blev själv anklagad för att ha deltagit i ett flertal kommunistiska möten. Hans reaktion kom i form av en omskrivning av Ibsens text An Enemy of the People, följt av The Crucible, en pjäs vars handling kretsade kring häxrättegångarna i Salem på 1600- talet, men var ämnad som kritik mot senator Joseph McCarthy och dennes häxjakt på kommunister och oliktänkande, i Amerika. The Crucible kunde, trots att finansiärerna drog sig ur, sättas upp på Broadway genom att skådespelarna drog ner på sina löner. Samma natt som makarna Ethel och Julius Rosenberg avrättades eftersom de ansågs vara kommunistiska spioner, höll såväl skådespelare som publik en stående tyst minut i deras minne.

Miller anslöt sig till en grupp författare och journalister vars syfte var att skriva och sprida artiklar mot McCarthyregimen. Ingen tidning publicerade dem och gruppen upplöstes efter att FBI infiltrerat den. Tjugo år senare fick Miller veta att en större del av hans umgängeskrets skuggats av FBI under hela femtiotalet. 1956 kallades Miller av HUAC (House Un-American Activities Committe) till förhör för att redogöra namnen på de personer som deltagit i gruppen, men när han vägrade dömdes han till fängelse, en dom som dock drogs tillbaka senare. En bidragande faktor till detta kan ha varit att Miller, på grund av sitt förhållande med Marilyn Monroe, blivit en betydligt mer känd offentlig person än tidigare, en uppmärksamhet som kommittén inte gärna ville ådra sig. Kort därefter skrev Miller dramat A View from the Bridge, som handlade just om informatörens dilemman.

1956 gifte sig Arthur Miller och Marilyn Monroe. Under deras stormiga äktenskap som varade i fyra år skrev Miller bara ett drama, De missanpassade, med sin hustru i huvudrollen och för filmduken. Manuset skrev Miller som en present till Monroe efter dennes missfall, men när filmen hade premiär var paret redan skilda. Ett år senare var Monroe död och Miller omgift.

1964 ombads Miller att täcka nazisträttegångarna i Frankfurt. Många av hans artiklar handlade om moralfrågor och utgick från individens ansvar. Han beskrev de anklagades ansiktsdrag, bakgrund och dåd i detalj. Ett återkommande tema i de artiklar han sände tillbaka till Amerika och i de dramer som han senare skrev handlade just om förnekelse, oförmågan hos människor att erkänna att de besitter en frihet som tillåter dem att agera, och inte bara förbli passiva iakttagare eller undersåtar. Ett antal av Millers pjäser, särskilt Broken Glass och Incident at Vichy, utspelar sig under eller berör Förintelsen.

1965 blev Miller ordförande för internationella PEN. Han arbetade aktivt för att försvara och skydda författares rättigheter, och lyckades bland annat förmå den nigerianska regimen att avbryta avrättningen av författaren Wole Soyinka 1966. Soyinka kom att 1986 få nobelpriset i litteratur. Samtidigt var Miller mycket engagerad i den folkrörelse som började få fäste i Amerika mot Vietnamkriget.

Under sextiotalet kritiserades Millers pjäser för att inte ligga i tiden. Istället för att skriva om Vietnamkriget, valde han att skriva om förintelsen och depressionen. Men, skrev han i sin självbiografi, ”the job of the artist…is to remind people of what they have chosen to forget. The past is holy. It’s now grappling with then”.

Som barn under depressionen och jude under andra världskriget, och det kalla kriget, kunde han dessutom ösa ur sina egna erfarenheter. Miller ville påverka, och ansåg själv att han var en nutida författare, men var noggrann med att poängtera att man, för att kunna förstå det nutida, är tvungen att handskas med och bearbeta historien. Det privata och det offentliga var aldrig två separata saker, menade Miller. Genom att beskriva nazisterna som människor under rättegångarna, ville han visa att det är ur det privata som de offentliga doktrinerna föds. Individ och stat får och kan aldrig separeras, skrev han i sin biografi, eftersom det enda en sådan separation kan leda till är förnekelse och ansvarslöshet. Förintelsen och depressionen utgjorde således i Millers ögon den absolut bästa och mest extrema miljö för att iscensätta och belysa människans förnekelsestadie. Ur detta borde man, menade Miller, som betraktare kunna dra paralleller till den amerikanska rasproblematiken, och givetvis Vietnamkriget.

Arthur Miller dog förra året. Hans förhållande till kritikerna blev aldrig bättre än att några var tvungna att efter hans bortgång påpeka att han visserligen kanske inte varit den bästa dramatiker som Amerika skapat, men att han ändå kommit att betyda mycket för det politiska klimatet. Men många andra, författarkollegor, vänner och publik, hyllade hans storhet som dramatiker, och hans förmåga att gräva i det kollektiva minnet för att ge en alternativ bild av den subjektiva historieskrivningen.

I anslutning till att Millers självbiografi 1987 publicerades ombads han i en intervju att reflektera över sitt liv. Han sa då: ”It has gone through my mind how much time I wasted in the theater, if only because when you write a book you pack it up and send it off. In the theater, you spend months casting actors who are busy in the movies anyway and then to get struck down in half an hour, as has happened to me more than once … You have to say to yourself: ‘Why do it? It’s almost insulting.” Så tillfrågades han hur han ville bli ihågkommen, varpå han utan att tveka svarade: ” I hope as a playwright. That would be all of it.” Jag undrar hur Arthur Miller skulle ha besvarat Michael Blums uttalande om att den politiska korrektheten är symptomatisk för vår tid.

Länk: http://ordkonst.nu/nummer/20061-politik/

Publicerad i Ordkonst, vol 2, 2006.