Min barndom var fylld av sagor. Det var de sagor som pappa läste högt för mig om staden Chelms invånare; om Gronam Oxen och Jentl, den ridderliga rabbi Leib, Tevje der milchiker.

Och så var det de sagor som farfar berättade; de historier som utspelade sig i en minst lika fascinerande stad som Chelm, nämligen Chzranow, en halvtimmes bilfärd från Oswiecim. I dessa sagor innehades huvudrollerna av Feter Moyshe, Jankev Farsh, Chamo Windt, Feygele.. Liksom Isaac Bashevis Singer kunde farfar berätta åtskilliga humoristiska historier från sin chedertid, liksom Sholem Alejchem innehöll hans berättelser intriger, kärlekshistorier, besvikelser och slagsmål; allt insvept i humor och berättat med värme. De var fantastiska sagor, och jag kom att hålla av huvudrollsinnehavarna innerligt, några blev min barndoms hjältar.

Så en dag fick dessa sagofigurer ansikten då jag fann deras namn under några gamla fotografier i ett av farmor och farfars fotoalbum. Mina abstrakta hjältar fick plötsligt konkreta ansiktsdrag. Jag var ännu mycket liten när jag noterade att farfar oftast avslutade sina sagor med att sucka djupt varpå hans ögon blev glansiga. Även under de roligaste historierna tycktes han skratta med ena ögat och gråta med det andra.

Jag minns inte hur eller när jag fick reda på att alla dessa hjältar och sagofigurer mördats. Men jag minns saknaden och tomheten som sanningen förde med sig. Särskilt under de stora högtiderna när farfar berättade att de alltid var minst 14 personer runt middagsbordet hemma i Chzranow. Jag såg dem så tydligt framför mig, genom farfar blev de levande.

Så växte jag upp; med en tvådelad känsla inför mitt judiska arv.. Jag var stolt, men samtidigt väldigt sorgsen, det gav mig en oerhörd styrka, samtidigt som jag kände mig sårbar.

Genom det svensk-judiska livets tidiga faser; Hillelskolan, Glämsta, Israelresor och Bnei Akivaläger och så år 2002 åkte jag med March of the Living till Polen. På väg till Auschwitz passerade vi Chzranow och då jag med egna ögon fick se stadens namn skrivet på en sliten vägskylt, föll den sista muren som jag byggt upp kring min barndoms sagohjältar för att skydda dem från sina verkliga öden, och jag skakade våldsamt av gråt och sorg.

Väl hemma i Sverige blev jag och en god vän tillfrågade av vår gymnasielärare om vi kunde hålla ett föredrag för våra klasskamrater om den resa som vi gjort till Polen. Jag tvekade, av rädsla för att de inte skulle förstå, men denna farhåga visade sig obefogad. I själva verket hade jag ett lika stort behov av att få berätta, som att få bli lyssnad till. Mina klasskamraters lyhördhet och stöd var befriande. Jag insåg betydelsen av att föra en dialog för att motverka okunskap, fördomar och antisemitism. Av mina vänner lärde jag mig att min judiska bakgrund, min relation till mina farföräldrar och min syn på Förintelsen, hade ett, för dem, historiskt värde i sig.

Jag var och är en sökare- efter mina rötter som så obarmhärtigt slets upp från jorden, efter mitt arv, efter min religion och min kultur. När jiddisch blev ett svenskt minoritetsspråk fick jag en möjlighet att studera språket på universitetsnivå. Jag fick tillgång till den kulturskatt ur vilken mina farföräldrar öste, och gavs därmed också en möjlighet att foga samman och omforma de skärvor som min pappa, och fler med honom i den andra generationen, frivilligt och ofrivilligt samlat ihop; skärvor som Förintelsen skapat.

Under min farfar Isidor Schulmans namn står här utanför, på monumentet för Förintelsens offer, ett antal namn. För er, när ni passerar dem, är de okända namn på ansiktslösa offer. För mig är de namnen på min barndoms hjältar. Alla sagor slutar inte lyckligt, men även i aska kan nya frön slå rot och spira. Vi får aldrig glömma att berätta om Förintelsen, vi får aldrig sluta upp med att uppmärksamma demokratins sårbarhet och antisemitismens existens. En framtid måste bygga på det förflutna, historiens grymhet får inte förträngas,

Och inget barn ska behöva få sina hjältar förintade.

Tal framfört på Förintelsedagen, Stora synagogan i Stockholm, 27 januari, 2005.

Media: Tal refererades till i statsminister Göran Persons anförande i Yad Vashem, Israel, april 2005. Se länk: http://www.yadvashem.org/events/15-march-2005/museum-special-assembly/sweden.html

Foton: http://gla.judiskkristnarelationer.se/forintelsedagen/album.shtml