Eddy Portnoys senaste bok, Bad Rabbi- and other strange but true stories from the Yiddish Press har figurerat flitigt i amerikanska medier. ”The good kind of schmaltz”, utbrast recensenten hänfört i The New York Times. I början av mars kommer Eddy Portnoy till Sverige för boklansering och samtal under jiddischhelgen ”Det låter bättre på jiddisch,” ett kulturevent arrangerat av Jiddischsällskapet i Stockholm och Judisk Kultur. Av Sarah Schulman

Mannen med smeknamnet “the bad boy of Jewish studies”, Eddy Portnoy, tittar upp bakom ett belamrat skrivbord. På väggarna i det lilla kontoret på tredje våningen i YIVO Institute for Jewish Studies i New York hänger färggranna affischer med judiska boxare och brottare från den framgångsrika utställningen “Yiddish Fight Club”.

Eddy Portnoy, YIVO, New York.

Eddy Portnoy ägnade sin avhandling åt skämtteckningar i jiddischpressen, och Bad Rabbi är resultatet av tio års arkivarbete, och en ”ungdom bortslösad rotandes i arkiv efter skamfulla, sensationslystna pressklipp” som en välmenad kritiker skrev på bokomslaget. Själv säger han att intresset för omstörtande nyhetsartiklar väcktes av en ren slump. Han gick igenom tusentals mikrofilmer för att finna fredagsbilagorna i Warszawas jiddischtidningar i jakten på skämtteckningar, när han av misstag hamnade på en torsdagsbilaga och läste rubriken: ”Två fruar, våldsamma knytnävsslag och, – polisen”. Artikeln från jiddischtidningen Moment från 1929 behandlade ett fall av bigami i den rabbinska domstolen i Warszawa med intrikata detaljer från rättegången som slutade i våldsamt slagsmål mellan de två fruarna. Inte en enda gång hade han i sin akademiska referenslitteratur läst om bigami. Kunde det finnas fler artiklar som denna?

Jiddischpressen var som all press var och är beroende av att sälja upplagor och flera tidningar använde rättegångsreferat från rabbinska domstolar, en rättslig instans för religiösa tvistemål, som uppslag för mer sensationslysten journalistik. Eftersom tidningarna skrev på jiddisch behövde varken journalister eller läsare oroas för antisemitiska motreaktioner. Ocensurerade, ofta med en humoristisk underton, författades denna schmaltz i gyllene format av några av de största författarna i jiddischkulturen. Både Israel Joshua och Isaac Bashevis Singer skrev, om än under pseudonym, i jiddischpressen om vardagslivets fasor och rättegångsfadäser på Krochmalnagatan i Warszawas judiska kvarter. Många karaktärer känns igen från Isaac Bashevis Singers självbiografi På vår gata: syndare och sanningssägare i min fars domstol (Bromberg 2003). “Ja, det stämmer”, nicker Eddy, “jiddischpressen är som Isaac Bashevis Singer i möte med Jerry Springer (en sensationslysten talkshow-värd i USA)”.

Israel Joshua Singer’s press identification card for Unzer ekspres, a Warsaw daily that ran from 1928 to 1939. Courtesy of the YIVO Institute for Jewish Research.

Genom Portnoys omsorgsfulla berättarskap blåses en hel judisk värld till liv som annars helt förlagts i glömska. Här befinner vi oss mitt på randen till den moderna världen, i brytpunkten mellan tradition och modernitet, mellan landsbygd och stad. Här pågår våldsamma upplopp mellan sekulära och religiösa judar på Jom Kippur, så till den grad att den socialistiska tidningen Di Varhayt 1907 uppmanar sina läsare att vara toleranta mot fastande judar. Här ansöker Sholem Vandel, en skomakare, om skilsmässa från sin fru, Tschipe Vaynepl, eftersom hon vägrar att bli marxist! Här kastar fembarnspappan Avrom Vasershtand sin älskare och sig själv ut från en byggnad i ett svartsjukedrama. Och här gör jiddische mames våldsamt upplopp mot att skolläkare skurit deras barn i halsen (läs själva om ”det stora halsmandelupproret 1906” i New York).

Genom jiddischpressen lär vi oss att många kvinnor övergavs av sina män i stora städer som New York och Warszawa och att bigami och skilsmässa antog epidemiska proportioner under 1920-talet, så till den grad att tidningen Jewish Daily Forward hade en permanent sektion kallad ”porträtt av försvunna män”. Under depressionen var självmord så vanligt förekommande att en skämtteckning från 1927 i tidningen Der Blofer visar en springande folkmassa med texten: ”De säger att det finns en man där borta som aldrig prövat självmord!”

The title of the cartoon is “Gas Masks Are a Means of Protection in the Rabbinate” and the caption reads, “Nu, we can start. Call in the couple who wants a divorce. We are fully protected.” Source: Haynt, December 30, 1928. Courtesy of the YIVO Institute for Jewish Research.

Här får vi också lära känna Naftali Herz Imber, refererad till i Yiddishpressen från 1909 som ”den enda sanna judiska bohemen”. Imber blev känd i amerikansk press när han lyckades förutspåoch varna amerikaner för den stora branden i Paris 1896. Därefter turnerade han landet runt som ett respekterat, om än gravt alkoholiserat, medium. Han var en uppskattad poet och är i dag kanske mest känd för att ha författat dikten ”Hatikvah”, Israels nationalsång. Enligt Portnys utsago deltog Imber på flera sionistkonferenser, bara för att bli utslängd på grund av sin fylla. ”De kan slänga ut mig”, uppgavs Imber ha sagt, ”men de måste ändå sjunga min sång”.

En viktig funktion som jiddischpressen hade i New York var att hjälpa immigranter att navigera i det amerikanska samhället. Därför publicerades instruktioner för hur man exempelvis går och röstar, och hur man undviker att bli bestulen i de fattigare kvarteren kring Lower East Side. Jiddischpressen möjliggjorde en snabb integration, jiddisch var dess verktyg.

På frågan vilka reaktioner boken väckt svarar Eddy Portnoy att de i huvudsak varit positiva. Han har fått mejl från självaste Ralph Bakshi, animatör och upphovsmakare till Fritz the Cat, den första animerade film i USA att 1972 klassificeras som direkt olämplig för barn (och andra) på grund av sitt våldsamma och pornografiska innehåll. Bakshi växte upp i Brownsville i Brooklyn under 1940-talet och tackade Eddy för att denne återskapat både den miljö och de karaktärer som hans barndom i Brooklyn bestod av.

I ett annat mejl noterade glädjande Robert Rockaway, professor i amerikansk judisk historia vid Tel Aviv universitet, att tiderna förändrats vad gäller toleransen för mindre positiva historiebeskrivningar av judar. När han själv publicerade boken But He Was Good to His Mother: The Lives and Crimes of Jewish Gangsters (Jerusalem/New York: Gefen, 2000), var hans kolleger fördömande. Det fanns varken intresse eller utrymme för den typen av judisk upptuktelse inom akademien.

I Eddy Portnoys forskning, böcker och utställningar på YIVO finns ett återkommande tema. Genom att belysa populärkultur som fenomen breddar han bilden av vad judiskt liv var innan kriget. Själv refererar han till det som en normaliseringsprocess. Denna mission delas av flera nutida jiddischister. Jiddischlandet innan andra världskriget bestod inte av enbart framgångsrika köpmän, läkare och intellektuella. Judar var cirkusartister, kvacksalvare, mafiosos, hysteriska föräldrar, spådamer, skönhetsdrottningar och boxare. Precis som alla andra.

Sarah Schulman är statsvetare och skribent bosatt i New York.

Mer om Det låter bättre på jiddisch.

Träffa Eddy Portnoy på Hedengrens bokhandel i Stockholm

Published by Judisk Krönika, februari 2018.