Jag sitter på passagerarsätet i en gammal Mercedes-Benz och följer motorvägens konturer gentemot ett naket ökenlandskap. Jag och en kollega från Tyskland är på en roadtrip i Arizona. Efter att ha lyssnat igenom all musik vi haft med oss sätter jag på Sveriges Radios poddradio-version av sagor på jiddisch för barn. Min vän lyssnar uppmärksamt. Berättelsen handlar om Golem- ett monster gjort av lera som väcktes till liv av en rabbin på 1500-talet för att skydda Prags judar mot pogromer. ”Men det är ju Süden-dialekt!”, ropar Stefan förtjust (han kommer från södra Tyskland). Uppmuntrad av detta bifall börjar jag prata jiddisch och resten av resan kommuniceras på en salig mishmash*[1] av engelska, tyska, jiddisch och svenska.
Väl tillbaka i New York, där jag numer doktorerar i statsvetenskap, tar jag taxi hem en kväll. Taxichauffören säger att han är egyptier och vi hamnar genast i ett samtal om revolutionen på Tahrir –torget. Efter ett tag glider vi in på svensk ut-och invandring, och plötsligt uppdagas det att Nahum har judiska rötter från Azerbajdzjan och muslimska rötter från Egypten. Mannen talar inte bara arabiska, ryska och engelska, utan hebreiska och- naturligtvis- a bisl jiddisch!
Det låter kanske märkligt, men jiddischvärlden är global och kosmopolitisk, och sammanträffanden som exemplen ovan sker titt som tätt. Jiddisch har tagit mig från en konferens i Vilnius till söndagsskola på den ukrainska landsbygden; från en workshop om kvinnliga jiddischförfattare i Belgrad till fantastiska jiddischkurser på Columbia University.
Men det var i jiddischvärlden i den svenska kontexten som allt började. Jag växte upp i ett jiddischtalande hem. Jiddischlitteratur var en del av min litterära kanon. Jiddisch var synonymt med glädje, humor och musik. Det var så min farfar ville ha det. Jiddisch var länken till hans ungdom i Polen, till tiden innan Förintelsen, till en verklighet som innebar romanser, att ta tåget till Ziganeria- danspalatset i Krakow, att simma i floden om somrarna och umgås med syskonen om kvällarna. Jiddisch var historiernas och sagornas språk.
Pappa valde dock att svara sina föräldrar på svenska så även om min syster och jag hörde jiddisch, så hade vi aldrig lärt oss att själva tala språket. En dag kom min syster hem med en grammatikbok på jiddisch. Hon hade registrerat sig på en av Lennart Kerbels nybörjarkurser på Judiska Centret. Att det plötsligt började ligga jiddischtexter på köksbordet och sjungas jiddischsånger i duschen gjorde mig nyfiken. Farfar och min syster satt plötsligt uppe sent och pratade jiddisch. Jag ville också vara med. Misstänker att pappa kände likadant för inte långt senare gick han med i en läsgrupp för jiddischtalare. Det fanns något lockande med jiddisch, något utöver (fantastiska) idiomatiska uttryck och vardagssamtal.
Och allt det där var bara början. År 2000 fick jiddisch äntligen sin officiella status som ett svenskt minoritetsspråk. Jiddisch har talats med bestämdhet i Sverige sedan 1700-talet när judar fick tillåtelse att bosatta sig i landet. Med minoritetsspråksstatusen öppnades möjligheter och ett bredare intresse bland judar och icke-judar för att lära sig språket och ta del av kulturen. I dag erbjuds jiddischkurser på Lunds universitet, ett flertal studiecirklar är aktiva, ett fantastiskt jiddischseminarium anordnas varje sommar med internationella föreläsare, jiddisch finns som distansutbildning, lärs ut i judiska skolan i Stockholm, det finns ett hårdrocksband på jiddisch i Lund, en blogg och snart satts Fröken Julie upp av ett nyetablerat teatersällskap i Stockholm- på jiddisch naturligtvis. Dessutom kan jag inte låta bli att le åt det faktum att mishmash numer anses vara ett svenskt ord.
Det är kring detta fenomen som jag vill avsluta mitt blogginlägg. Jag tror att vi i Sverige skulle må bra av att bli bättre på att erkänna våra språkliga och kulturella influenser. Mishmash är naturligtvis ett vanligt amerikanskt ord numer också, men de flesta amerikaner skulle erkänna att det härstammar från jiddisch, liksom de flesta amerikaner skulle ge cred åt östeuropeiska judiska immigranter för att bagel och prezl säljs i varje gatuhörn på Manhattan i dag (även om det är debatterat huruvida den första bageln kom från det Osmanska riket, jag låter det vara osagt). Detsamma gäller naturligtvis för alla invandrargrupper och de influenser de burit och bär med sig. Det skadar oss inte att ha kunskap om våra minoritetsgrupper och minoritetsspråk och hur de vuxit fram i relation till majoritetskulturen.
Det börjar bli sent och jag ska ge mig ut i regnet. Ikväll är det uppläsning av en nyutgiven diktsamling på jiddisch med den fantastiska titeln: Der Bronx unt Ich (Bronx och jag).
[1] Mishmash- jiddischord från 1500-talet. Härstammar möjligtvis från verbet mishn, att blanda.
Publicerad i sprakpolitik51, juni 2012.
