Freelance Journalist & Researcher

Artiklar

Officiellt minoritetsspråk i Sverige, inofficiellt minoritetsspråk i New York

”Allt började med att Tomas Woodski bad mig åka till Boro Park för att köpa några jiddischböcker till ett svenskt bibliotek”, förklarar Timothy McKeon i ett mejl. Timothy och jag har aldrig träffats, men vi har hört om varandra och jag har nyfiket följt hans språkblogg Collectanea Linguistica där han bland annat dissekerar de mer ovanliga judiska språkvarianterna såsom sefardisk-kreol, judeo-malayalam och judeo-marathi. Låter dessa bekanta? Antagligen inte, och jag rekommenderar därför varmt en läsning av hans blogg. Men det var hans jämförande artikel om jiddisch i New York och jiddisch i Sverige som fick mig att äntligen kontakta honom.

Med rubriken “Yiddish: unofficial minority language of Brooklyn and official minority language of…Sweden?”, beskriver Timothy hur jiddisch fått en officiell status som minoritetsspråk i Sverige, med allt vad detta innebär i form av resurser, medan jiddisch i de hassidiska kvarteren i Brooklyn befäst sin ställning som ett inofficiellt minoritetsspråk, högst levande trots varken statligt stöd eller erkännande. I sin artikel uttrycker Timothy viss oro över vilken plats de jiddischböcker som han nu inhandlar för svenska bibliotekets räkning i Stockholm ska komma att få i ett land med bara några hundraaktiva jiddischtalare.

Bokyllorna i Borough Park, New York, är fyllda av jiddischlitteratur.

Jag skriver till Timothy att jag uppskattar hans artikel men att jag tycker att hans bedömning av jiddischspråkets framtid i Sverige är lite modfälld. Timothy skriver genast tillbaka, (trots att han befinner sig på Curaçao för att undersöka ett nytt sefardiskt fusionsspråk som han refererar till som Judeo-Papiamento), att hans poäng med jämförelsen snarare är att för jiddischtalarna i Boro Park (Borough Park) i New York skulle inte ett officiellt erkännande nödvändigtvis påverka språkets ställning. I själva verket, menar Timothy, fungerar det inofficiella epitetet bättre ihop med den självvalda isolering som de ortodoxa jiddischtalarna valt. Jiddisch i Sverige däremot, skriver Timothy, hålls vid liv av individer som är engagerade och drivna och som just genom ett officiellt erkännande och statligt stöd kan skapa de plattformar som behövs för jiddischtalare eftersom: “Yiddish speakers in Sweden don’t have a Boro Park to frequent”.

Affär i Borough Park, New York med skyltar på jiddisch.

Jag blir nyfiken på hurTimothy, lingvist och jiddischtalare, tänker om jiddischspråkets framtid. Han skriver att den situation jiddisch befinner sig i idag inte är helt ny. Ett språk i diaspora kommer alltid att vara utsatt för hot om assimiliering från majoritetsspråken, och naturligtvis, menar Timothy, finns det betydligt färre jiddischtalare än förr. Men, samtidigt, skriver han, finns det i dag ett enormt engagemang för språket, både bland hassider och jiddischister, även om deras syften skiljer sig åt.

Yiddish-speaking Hasidic enclaves cling to the language in resistance to assimilation.  Yiddishists are motivated by an enhanced cultural identity.  The amount of music, theater, periodicals, and research that comes from such a relatively small group is a testament to the state of the language.  When I think about the future of Yiddish, I feel excited and optimistic.”

Timothy, som själv vuxit upp med en irländsk minoritetsskultur och det galieska minoritetsspråket, drar flera paralleller mellan jiddisch och gaeliskan. Särskilt intressant tycker han splittringen är mellan traditionella grupper som kämpar för att upprätthålla sitt språk, och språkentuasiaster som inte är hemspråkstalare. Han skriver: “The divide between Hasidim and Yiddishists parallels the disconnect  between rural natively Irish-speaking communities in Ireland and more urban communities ofIrish language enthusiasts in Dublin, Belfast, or New York City.  Minority languages all over the world ultimately share the same struggles. “ Även om gaeliskan är mer heymish än jiddisch, som Timothy själv uttrycker det, identifierar han sig starkt med den yngre generationens jiddischtalare och deras behov av att få kontakt med språket och därigenom få bära ansvar för dess framtid.

Timothy avslutar vår korrespondens med att tipsa om ämnen för framtida krönikor. “Tomorrow I’m going to see די גאלדענע קאלע (Di Goldene Kale), a 1920’s operetta which hasn’t been performed in over 70 years, so that should be something to write about!” Jag tackar för tipset och meddelar Timothy att hans jiddischböcker är i gott förvar på Stockholms bibliotekshylla under den växande kategorin “barnlitteratur på jiddisch”.

Timothy McKeon är lingvist, bosatt i Brooklyn, New York och jiddischtalare. Hans fantastiska språkblogg hittar du här: https://collectanealinguistica.wordpress.com/

Publicerad i Judisk Krönika, maj 2016.

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.